Sommardag i Järna

Tjo!

Med projektrutinerna invanda kändes det väldigt konstigt att behöva vakna halv 7 i morse, men vad gör man inte för gruppen? Pendelresan till Järna tillsammns med Jack och Nima ägnades åt essay-ripping inför opposition, som vi jobbade med under förmiddagen efter att vi anlänt Linneas hus klockan 09.15 och lagt oss på en filt i solen. Lunch lagades, Sussi joinade oss och pluggandet övergick i gitarrspelande för en stund. Redovisningsjobb väntade, och jag kan ju åtminstone säga att det är ingen klassisk genomtråkig högläsningsstund vi planerar. Här snackar vi äkta renässanstypiskt publikfrieri; teater, musik och passion så det skallrar i fönsterrutorna. Sen hur det hela blir framför klassen imorgon är väl en annan sak eftersom ingen av oss kan några repliker, men det löser sig nog.

Med fyratåget från Järna begav jag mig mot ön och tack vare enkelspårig trafik i Tullinge tog det en jäkla tid. Med en kvart kvar innan konserten skulle börja anlände jag Foresta och sedan led vi oss igenom en dryg timme av fin musik, en miljard stipendier (varav inte så jättemånga till mig...), oorganiserade presentatörer, reklam för föräldraföreningen och allt annat som hör en konsert av det här slaget till. Jag var allmänt opeppad eftersom 1) jag aldrig någonsin kommer förtjäna ett av musikskolans stipendier, 2) mamma hatade att jag hade korta jeansshorts på mig och hade till och med tagit med andra kläder, som jag givetvis inte hade på mig. Trotsåldern tar aldrig slut.

Dagens bästa: Gitarrmys i solen med fina barn
Dagens sämsta: Allt annat
Dagens låt: You're beautiful av James Blunt som Jack spelade =)
Dagens klädsel: Mörka jeansshorts, Winnerbäck-t-shirt, gröna tygskor

För övrigt har jag äntligen fått halsbandet som Cicci lånade av mig under valborg, och sedan lånade ut till Emme utan att jag visste om det. Hon hade inte ens fått veta att halsbandet var mitt och inte Ciccis, men nu har jag i alla fall fått tillbaka det efter en månads väntan.

Middag står väl på schemat vad det lider, men jag har fortfarande inte lyckats med förmågan att känna hunger. Jag går runt och är lite mittemellan, aldrig mätt men aldrig speciellt sugen på mat heller, och om jag äter gör jag det mest på instinkt om klockan säger att jag borde vara hungrig, eller mat serveras. Egentligen borde jag utnyttja tillfället och inte äta alls, men jag pallar inte det heller. Någonstans har jag väl börjat inse att om någon nu ska kunna älska mig så handlar det inte om att förändra mitt utseende, utan något lite värdefullare än så. I början gjorde jag det mest för min egen skull, dels för att ha något att vara stolt över och dels för att jag inte förtjänar all god mat jag älskar, men jag pallar inte det heller längre. Jag kommer aldrig bli nöjd med mig själv bara av att förändra utseendet i vilket fall. Det ständigt återkommande problemet i sammanhanget är att jag förmodligen aldrig kommer kunna ändra min personlighet så mycket att jag kan älska mig själv.

Ge mig nåt som tar mig någonstans ^_^

Fick ihop något i Hylands ABC-stil - mest för att trösta mig själv eftersom min lillebror tenderar att visa synnerligen kärlekslösa känslor för mig:

Syskonkärlek kallas det att råka
Nån gång glömma bort att bråka

Typ så. Fast det var rätt längesen nu, jag är helt enkelt för svår att älska för att någon ska palla ta sig besväret. Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med. Typ.

Projektarbete väntar nu, om bara resten av gruppen behagade logga in på msn någon gång. Puss ^^ ♥